Multijournalist.se

Bloggomstart

Jag har fått mycket respons på min senaste krönika i Kamera & Bild. Förutom kommentarerna i bloggposten "Omstart" nedan, så har texten generarat ett och annat mejl och telefonsamtal. Krönikan tar upp att det är ont om bra bildkritik och slutar med en fråga om vem som blir först med att arrangera en workshop i bildkritik. 

Well, sedan jag skrev texten har jag själv snuddat vid ämnet, om än bara i föredragsform. I söndags på Bildens dag med Borens Fotoklubb i Motala, i måndags på Kalmar Fotoklubb. 

Omstart

Åter från en omstartsresa i stort sett utan internet, tidningar och TV. Frisk, glad och för ögonblicket förhållandevis oneurotisk. Världen är vacker och det finns många sätt att leva och arbeta. 

Småbildszoomen fyller femtio

Femtio år har passerat sedan det första zoomobjektivet för småbildsformatet lanserades, och det känns som om det egentligen inte har hänt så fruktansvärt mycket sedan 1959. 

Fast bländare 2,8 över hela zoomomfånget från 36 till 82 millimeter. Vikten var 800 gram och frontlinsens diameter 79 mm. Jämfört med dagens proffszoomar är tekniska data påfallande lika, Nikons AF-S 24-70/2,8 väger 900 gram och har en frontlins på 77 mm. 

Men det var billigare förr. 1959 fick man betala 1 100 kronor för Voigtländer-Zoomaren, vilket motsvarar ungefär 12 000 kronor i dagens penningvärde. Den moderna nikonmotsvarigheten går lös på omkring 6 000 kronor mer. 

Nytagna bilder med jubileumsobjektivet hittar du i den här flickr-feeden. 

Källor: Gösta Flemmings Centennium och Cameraquest. 

Frödis softar i tevesoffan

Min kompis Magnus Fröderberg, tillika chefredaktör på Kamera & Bild, tar plats i SVTs morgonsoffa imorgon fredag på måndag för att prata om hur man skyddar sina digitala bilder från att gnagas ner till ingenting av tidens tand. 

Vet inte vilken tid Magnus dyker upp i studion, men jag vilar trygg i förvissningen om att jag knappast lär missa hans mjukt klingande lundenska dialekt även om jag lämnar teven låg volym. 

Zzzzzzzz

Nej, bloggen är inte död. Den vilar bara. Under tiden arbetar jag på med annat, som att skriva manus för höstens distanskurs i visuell kommunikation vid Högskolan i Jönköping. 

Ja, och så läser jag läsarmejl. Min senaste krönika i tidningen Kamera & Bild väckte mer respons än någon tidigare. Den handlar om att se ful ut på bild. Mest rörd blev jag över brevet med kostråd. 

Dagens modeord: Fauxtography

Det engelska ordet "faux" betyder "falsk" och uttalas ungefär likadant som "pho". Det nybildade ordet "fauxtography" beskriver ett fotografi som är skapat för att missleda betraktaren, antingen genom manipulation i efterhand, vid själva fotograferingen eller genom en felaktig beskrivning. 

Ordet "fauxtographer" har dubbla betydelser. Det används både för att beskriva en oärlig bildjournalist och en pretentiös amatörfotograf som inte känner sina egna begränsningar. 

Ett "fauxtograph" är ett fotografi vars kvalitet avgörs av hur många läsare som blir lurade att dra felaktiga slutsatser om det ena eller andra. 

Ett exempel på ett åtminstone till en början framgångsrikt fauxtographi är "den kidnappade soldaten" från 2005. 

De bästa exemplen känner vi av naturliga skäl inte till. 

Spadtaget skiljer fotografagnarna från fotografvetet

Foto: Annika af Klercker

Många gånger har jag tänkt att Årets bild borde ha en förstaspadtagsklass. Det är där, när en institutionschef och en kommunstyrelseordförande gemensamt greppar den evolutionärt och ergonomiskt utmanade två- eller tre- eller femgreppsspaden som saker och ting verkligen ställs på sin spets. 

Ge upp. Eller bita ihop och försöka. 

I morse hittade jag en ny etta på min Fem i topp förstaspadtagslista i Svenska Dagbladet. Med sin bild från byggstarten av Marabouparkens konsthall flyttar Annika af Klercker upp ribban åtskilliga centimeter. 

Här finns allt. 

Energi. Se hur konsthallschefen Johan Börjesson glömmer tid och rum och bara går in för att trycka ner spadjäveln i den, förmodar jag, stenhårda gräsmattejorden. 

Värdighet. Kommunfullmäktiges ordförande Helene-Hellmar Knutsson (s) försöker hitta det exakta minimum av ansträngning som krävs för att genomföra den symboliska riten. 

Förväntan. De två åskådarna, kvinnan och mannen i förgrunden, bär med sig någon slags förväntan in i bilden. De vill vernissagemingla och står nu bara och väntar på att den underjordiska konsthallen ska bli färdig någon gång. 

Krysskomposition - drama. Kanske är det bara jag, men mina ögon drar snabbt linjer mellan bildens två män och bildens två kvinnor. Det är nästan som om grävarna står och betraktar sig själva i en twlight zone-inspirerad twist. 

Gåtor. Gräver de verkligen på rätt ställe? Ska de schakta upp hela gräsmattan för att bygga 500 kvadratmeter underjordisk lokal precis där? Eller valde de platsen bara för att den är så engelsk deckar-snygg? Dessutom: Är det inte lite kittlande att tänka att det kanske bara är fyra personer på plats utöver fotograf Annika? Två som gräver, två som tittar. Ett evenemang som enbart är skapat för att bära ut bilden av byggstarten över världen. 

Mode. Ni kanske inte ser det på den här lilla bilden, men konsthallschefen har kombinerat sin gråa kostym med en snygg sommarhalsduk – "jag gillar kultur"-markören nummer ett just nu. 

Annika af Klercker är frilansfotograf i Stockholm och hon både bloggar och har en hemsida. 

Underbar bild Annika. Tack för lånet. 

Dagens debatt

"Ni försöker ju bara förstöra det underbara som alla vi har byggt upp." 

Beständighet är kvalitet. Eller?

Dagens Nyheter igår: Dan Jönsson skriver att kvalitet är en fråga om beständighet. 

"När jag som kritiker bedömer kvaliteten hos ett konstnärligt verk frågar jag mig alltså inte främst: Är detta kul? Känns detta aktuellt? Utan: Kommer detta att betyda något om femtio år? Om fem? Om några veckor?" 

Intressant, eftersom definitionen så öppet medger att "kvalitet" är beroende av vem och var. Ett känt namn eller en visning i ett stort sammanhang medför en större chans att ett verk ska få Jönssons kvalitetsstämpel eftersom verkets beständighet i allra högsta grad är beroende av hur väl det når ut till en stor publik. Beständighet är ju inget annat än att många minns, och då är vi återigen delvis inne på att kvalitet är kvantitet. 

Och det är väl kanske inte fel att tänka så. Alla vet ju att chansen för en fotoelev att få ett tidigt genombrott står i direkt samband med praktikplatsen. Ju större och finare tidning, desto större genomslag och desto större chans att bli ihågkommen. Och därmed också, enligt Jönsson, större chans till kvalitet. 

Jakten på kvalitetsbegreppet går vidare. 

Konsten att se nice ut, 2009

Reklamfolket bakom dagens startfält av valaffischer i morgontidningarna kan inte haft det lätt. Först hela detta egendomliga stämningsläge kring valet till Europaparlamentet – jamen snälla du kan väl gå och rösta. Schyssta rå, du behöver inte ens rösta på oss om du inte vill... Att har blivit viktigare än på vem. 

Sedan är det ju detta med bildvalet. Skönhetsretusch är på väg ut, samtidigt kan man väl inte se ut hur som helst, eller... ?

DN i morse, första delen: 

Att vara politiker 2009: Visa tänderna när du ler, stå stilla när du blir fotograferad och luta en aning på huvudet. Ett par grader mer om du är kvinna än om du är man. Lägg märke till vilket intressant spegelpar Sahlin / Schyman bildar.

Sidan 3 Fredrik Reinfeldt: Ljust grå, entonig bakgrund. Kliniskt. Slipslöst men ändå propert. Hög kontrast, kavajen helt igensotad. En halv dags skäggstubb. Ganska hårt ljus från softbox från vänster, en hård upplättningsblixt snett bakifrån från höger, blir inte riktigt klok på vad den ska tillföra. Spänning? Dramatik? Hur som helst lyfter den fram strukturen i skinnet och ger Reinfeldt en lite ärrad look, kanske det är anledningen. Mindre babyface, mer Eastwood. Ändå kommer inte bilden ifrån sin tydliga eftersmak av passfoto som inte bara beror på den kliniska miljön, utan också på Reinfeldts "jag har ingenting att göra medan jag blir fotograferad"-look. Han tittar inte på läsaren, läsaren tittar på honom. Skönhetsretuschfaktorn är ganska låg, ska vi säga en trea på en tiogradig skala? 

Sidan 5: Mona Sahlin: Även Socialdemokraterna satsar på jämngrått, men en betydligt mörkare nyans som ger mer av fredagsmyskänsla och låter det röda i logga och färgplatta stå ut bättre. Sahlin låter sig inte bli betraktad på samma sätt som Reinfeldt, utan knyter mer an med en varmare blick. Hennes huvud lutar också ett par grader mer. Ljuset är mjukare än hos Reinfeldt, men inte helt karaktärslöst. Här är fler ljuskällor i spel, av ögonreflexerna att döma eventuellt även fönsterljus. Man ser fotografens silhuett. Även här hög kontrast. Total svärta i klänningen (tröjan?). Mona är galet mycket retuscherad, som partitraditionen bjuder. Sju av tio på skönhetsretuschskalan. Bilden har en eftersmak av stillsam intimitet, inte nödvändigtvis äkta.

Sidan 7: Gudrun Schyman: En svidande uppgörelse med skönhetsretuschen signerad Elisabeth Ohlson Wallin (den enda av fotograferna som omnämns vid namn). Bilden ångar av budskapet "jag är fin som jag är", extra understruket av att skärpan inte traditionsenligt ligger på ögonen, utan på den ganska rynkiga halsen. Trots att bakgrunden även här är enfärgat grå i en ljus, ljus nyans infinner sig ingen studiokänsla alls. Ljuset är knallhårt och kommer nästan rakt från kameran, kan mycket väl vara en inbyggd blixt. Schyman känns minst tillgjord av de tre troligen främst för att snapshotfaktorn är så hög, men också för att skönhetsretuschindex pekar på noll. Frånvaron av retusch gör säkert att många fotografiskt skolade läsare hajar till inför Schymans solbrända look. Gudrun är den enda av partiledarna som visar händerna, eller i alla fall delar av dem. Eftersmaken är spontan och naturlig, glad och orädd. Underground och underdog. 

Så vem vinner imageracet? Den enda bild jag personligen tror på är den av Schyman. Jag tycker att oretuscherad = orädd faktiskt fungerar. Samtidigt är det kanske lite för slarvigt utfört. Som att komma oförberedd till en föreläsning, charmigt men också nonchalant. Mona Sahlins bild är den som kanske får flest omedelbara spontana reaktioner, men den håller inte för andra titten. Man ska vara bra S-frälst för att inte uppfatta bilden som förljugen och omodern. Reinfeldt håller hårt på den ödmjuka stilen, han har den minsta bilden, och är inte tillgjord. Men jag tror att bilden skulle vunnit på att följa det konservativa konceptet fullt ut och skippat det egendomliga ljuset från höger (i bild). 

I och med det här inlägget bryter jag mot min princip att inte publicera andras bilder utan tillstånd. Jag hoppas att slippa att få "bildombudsmannen" på mig, även om jag inser att det faktiskt skulle kunna hända. Anledningen är att jag tycker att i en demokrati är det viktigt att kunna citera bilder, inte bara text. Mer om detta här.