Låna mig dina ögon

^{(förordet ur Konsten att vinna en fototävling)}

Det ligger något bedrägligt i att döpa en bok till Konsten att ta vinnande bilder, åtminstone om man tar titeln bokstavligt och tänker på fototävlingar. Det vore omöjligt att göra en guide som steg för steg visar vägen till seger. Även om det verkligen fanns ett färdigt recept så skulle det bli oanvändbart i samma ögonblick som det spreds i massupplaga; ett visst mått av originalitet är en omistlig ingrediens i varje vinnarbild. 

Å andra sidan kanske det inte gör så mycket om segrarna uteblir. Fototävlingar är ett sammanhang där de moderna olympiska spelens skapare Pierre Coubertins bevingade ord ”det viktiga är inte att vinna, utan att deltaga” passar ovanligt bra. Att tävla är att se sina egna bilder med andras ögon. Där finns en möjlighet till utveckling även när det går dåligt och man inte för sitt liv kan begripa hur domarna har tänkt. Smärtsamt, men lärorikt. Jag menar inte att tävlingar kan ersätta traditionell vänlig och uppmuntrande bildkritik vänner emellan. Tävlingar är en helt annan sak. De är kompromisslösa, vilket medför vissa fördelar. 

Barn förstår instinktivt nyttan med att låta bilder tävla. Lägg en bunt teckningar framför en vuxen och fråga vilken som är finast, vilken är fulast och hur lyder motiveringarna? Det är meningslöst att be om ett uttalande för varje bild. Det blir ett halvljummet hummande om å ena sidan ditt och å andra sidan datt – och nej, den är ju också fin på sitt sätt och det finns inga rätt eller fel. I tävlingen är rangordningen poängen, det är den som ställer saker och ting på sin spets. Den vuxne kan inte ducka och barnet får svar på kärnfrågan: Vad fungerar bäst? Insikten är en lärdom som kan användas för att göra än mer uppskattade bilder. 

Det är inte helt lätt att rangordna bilder, och det har att göra med att bedömaren oundvikligen blottlägger något av sig själv. När jag arbetat med fototävlingar som arrangör, domare eller moderator har det slagit mig hur oroliga även erfarna, professionella bildmänniskor kan bli av att tvingas välja den ena bilden framför den andra. Valen avslöjar så mycket om den egna smaken. Ingen vill vara den enda i teatersalongen som skrattar högt åt ett plumpt skämt. En rangordning är så definitiv, den går inte att prata bort när den väl är gjord. Juryns beslut är öppet för alla att kritisera, vilket är anledningen till att många av de hetaste debatterna om bildjournalistik i Sverige på senare år kommit att handla om resultaten i pressfototävlingen Årets bild. 

Även om resultaten kan bli kritiserade och omdebatterade finns det egentligen ingen anledning för jurymedlemmarna att vara oroliga. En sak man alltid med säkerhet kan säga om fototävlingar är domarna aldrig har fel, inte om de gjort sitt bästa utan slarv. Syftet med tävlandet kan aldrig vara att vaska fram objektivt bra bilder. Allt tävlingen kan erbjuda är en topplista med de subjektivt sett bästa bilderna. När deltagarna skickar in sina bidrag så underkastar de sig en eller flera domares personliga bildsyn. Frågan lyder: ”Hur fungerar den här bilden för dig?”. Inte: ”Är det här en bra bild, objektivt sett?”

Eftersom domarens roll är så central bygger varje lyckad tävling på att det sitter en eller flera  personer med väl utvecklad bildsyn i juryn. Det ska vara människor som sett mycket bilder och tänkt mycket på bilder, som har tydliga, välgrundade uppfattningar och samtidigt är öppna för nytt. För det finns ju så många olika sätt att se på bild. 

Naturligtvis går det utmärkt att hitta tävlingsmotivation i en vilja att få bekräftelse, att då och då hamna högt på prispallen. Men den som har sin egen utveckling som drivkraft får den största nyttan av att skicka in bilder till en tävlingsjury för bedömning. Tävlingen kan vara en start i jakten på ett svar på den eviga frågan: Vad är en bra bild? 

En anledning till att den här boken kommit till är att tre personer, oberoende av varandra, tog en fototävling som avstamp för att gå vidare och reda ut vad som egentligen menas med en bra bild. Samtliga kom jag i kontakt med i samband med Grand Prix, en tävling som arrangeras av fototidningen Kamera & Bild där jag var anställd som chefredaktör. 

De tre fotograferna jag kom i kontakt med var alla frustrerade, men också vetgiriga och krävande. Det är positiva egenskaper för den som vill utvecklas. 

Först var det Elisabeth, som tyckte att resultaten i vissa tävlingsetapper stred mot allt hon lärt sig om fotografi. Varför belönades så många tekniskt undermåliga bilder? Vad var det domarna såg som inte hon kunde se? Istället för att grubbla i tysthet ringde Elisabeth redaktionen och sökte svar. Våra samtal påminde mig om att jag själv ställt exakt samma frågor en gång i tiden, och nu började jag försöka förstå hur det egentligen gått till att min egen bildsyn förändrats. Vad var det jag såg nu som tidigare gick mig förbi? Och varför? 

Sedan fick jag kontakt med Eero, som i frustration över att en av hans dittills mest lyckade bilder inte vann något i tävlingen ställde en öppen fråga till mig i ett internetforum. Han ville ha en motivering till varför hans både humoristiska och tekniskt lyckade bild inte blev belönad. Jag svarade efter bästa förmåga, och efter det höll vi sporadiskt kontakt. Efter ytterligare en diskussion erbjöd jag Eero att vara skuggdomare för en etapp av tävlingen. Jag bad honom att bedöma samma bilder som ordinarie domare som vid det här tillfället var en yrkesfotograf. Eero tackade ja, och vi var båda lika nyfikna på att få veta hur mycket och på vilket sätt hans bedömning skulle skilja sig från den erfarna yrkesfotografens. 

Slutligen var där Boppe, ordförande i Kalmar fotoklubb. Han sökte upp mig i tidningens monter på en fotomässa och dängde det senaste numret hårt i disken. Hur kom det sig att så fula bilder vinner hela tiden? Boppe utmanade mig. Jag antog utmaningen, och vi bestämde att jag skulle besöka Kalmar Fotoklubb och försvara tävlingen, försvara det fula. Hittills har det blivit fyra besök. Den här boken bygger till viss del på mina anteckningar från de mötena. 

Hur det gick sedan? Elisabeth vann så småningom en etapp i Grand Prix med ett finstämt porträtt av ett får, nu fortsätter hon sin utveckling utan tävlande. Eero började experimentera med ett helt nytt sätt att betrakta bild – han beskrev det själv som att gå från att gilla smågodis till mögelost – och har lyckats få ett par placeringar i olika tävlingar. Och för Kalmar fotoklubb vände faktiskt motgångarna i Grand Prix efter mitt första besök, och klubben tog hem flera poäng. 

Jag tar inte åt mig äran av något av detta. Däremot påpekar jag gärna att det tydligt visar att det inte bara är viktigt att göra, utan också att tänka. 

Om man alltid gör som man alltid har gjort så får man alltid samma resultat som man alltid har fått. Nya tankar kan ge upphov till nya sätt att fotografera, och därför också nya sorters bilder. 

Det är den sortens tankar jag hoppas kunna väcka med den här boken. Och jag vill tacka Elisabeth, Eero och Boppe för er ihärdiga envishet att söka svaret på den eviga frågan: Vad är en bra bild? 

Göran Segeholm 
Hökarängen i oktober 2008