Multijournalist.se

Tack alla som lyssnade

Tack alla ni som kom till mina föredrag på Fotomässan i Älvsjö i helgen. 

För er som inte hann med att anteckna: Här finns fredagens föredrag i ett sammandrag ett sammandrag av både den första versionen av föredraget på fredagen och den omarbetade från lördagen och söndagen. 

Mellan fredagen och lördagen gjorde jag alltså om delar av föredraget. Jag strök avsnittet om olika typer av kritiker och utvecklade istället en del om min egen väg till kunskap och problemen med att vara självlärd. 

Det blir ett sammandrag av det också, men tyvärr hinner jag inte få upp det på webben förrän någon gång under morgondagen. 

Vi kanske ses på Fotomässan

Hela den här arbetsveckan har präglats av Fotomässan i Älvsjö. Jag förbereder mina tre föredrag och har utöver det dumdristigt tackat ja till att ha någon slags intervjuande roll när Matilda Lindeblad fotograferar mat inför mässbesökarna. 

Om du skulle vara särskilt intresserad av att höra vad jag har att säga om olika fotograftyper så är tiderna här: 

Fredag klockan 15, Föreläsningssalen (ligger lite utanför stora mässhallen) 

Lördag klockan 14, Stora scenen 

Söndag klockan 15, Föreläsningssalen 

Matildas matfotografering: Fredag Lördag klockan 11, Monter B 16:21

Naturdiskussionen går vidare

Men inte här, utan hemma hos Terje Hellesø. Ett klick på länken rekommenderas, jag tror att det kan bli ganska intressant. 

Vems ögon är trötta egentligen?

Jag har skrivit en krönika om naturfotografi i tidningen Kamera & Bild. Den har blivit omnämnd lite då och då under den senaste månaden, på bloggar och i diskussionsforum. Den är orsaken till att det så sakta börjat uppstå en bild av att jag dödförklarat naturfotografin. 

Det känns lite pinsamt. Särskilt med tanke på att jag tänkte precis tvärtom. Krönikan heter "Naturen sedd med trötta ögon", men nu undrar jag vems ögon det egentligen är som är trötta. Mina, när jag läste igenom vad jag skrev? Eller en och annan naturfotografs som tog för givet att jag menade naturfotografernas ögon i rubriken? 

Hursomhelst, det var inte min avsikt. 

Så vad skrev jag egentligen? 

Först skrev jag att naturfotografin regelbundet dödförklarats de senaste tjugo åren. Vilket den också har. Jag kommer ihåg vilka våldsamma reaktioner det väckte hos tidningen Bilds läsekrets på 90-talet när chefredaktören skrev i en ledare att nej, tidningen kommer inte att publicera några naturbilder inom överskådlig framtid. 

Sedan skrev jag att även jag uppfattat det som att naturfotografin i stort inte varit så het senaste tiden, och jag går hyfsat detaljerat in på varför. 

Därefter handlar krönikan om ett tecken på att andra ser det på samma sätt, nämligen Svenska Naturskyddsföreningen som inför sitt hundraårsjubileum skulle göra en fotoutställning. De valde inte att bjuda in gräddan av naturfotografer, utan helt andra bildskapare från dagspress, magasin, reklam och konst. 

Tänk på det. Är det ändå inte på sätt och vis ganska uppseendeväckande? Som om ett jubilerande modeföretag skulle bjudit in naturfotografer istället för modefotografer, liksom Bara För Att. 

Så vad tycker jag om själva resultatet av Naturskyddsföreningens nytänk? Så här skriver jag: 

"Det låter bra, eller hur? Naturen sedd med friska ögon. 

I verkligheten, på Stockholms central i morse, kändes det mest tomt. Med undantag för Mattias Edwalls serie om mijögifter kändes det som om jag sett allt så många gånger förut – ett tidningsreportage här, en svårmodig, stillsam bildserie där och en ironisk blinkning lite längre bort. Nu med naturetikett. Allt var skapat i syfte att kännas fräscht och nytt, men det var inte det som gick fram" 

Eller för att uttrycka det ännu tydligare – jag gillade inte den där utställningen. Jag tyckte att den saknade energi. Detta kan man knappast se som en kritik av naturfotografin, eller hur? Det är inte naturfotografer som tagit bilderna. Låt oss fortsätta ner i texten, där jag beskriver den enda bilden som får mig att stanna upp. Det är en klassisk landskapsbild i låt oss säga Claes Grundsten-stil: 

"Till slut blir jag i alla fall stående framför en bild i några minuter. Det är en landskapsbild i klassisk stil från Sareks nationalpark. Den är tagen av bildjournalisten Anette Nantell, men kunde lika gärna ingått i en bok av vilken klassisk landskapsfotograf som helst." 

Den var inte häpnadsväckande bra ur ett formalistiskt perspektiv, men i sammanhanget kändes den fräsch, okonstlad och mer angelägen än det mesta annat på utställningen." 

Inte mycket till dödförklaring, eller hur? 

Och frågar ni mig så tycker jag att Naturskyddsföreningen schabblade bort ett bra tillfälle att lyfta fram det bästa vi har av svensk naturfotografi idag. Men det är kanske bara jag, för om detta har det inte skrivits om alls på naturfotobloggarna, i alla fall inte såvitt jag sett. 

Det är ju själva fan att en som blivit känd för att ha "dödförklarat naturfotografin" ska vara först att kritisera att naturfotograferna inte får ett utrymme som de faktiskt borde ha haft. För det hade blivit bättre. 

Tillägg: Krönikan i sin helhet kan du nu läsa här. 

Jag och mina tusen elever

Det främsta skälet till att jag knappt bloggar nuförtiden är att jag numera är stolt huvudlärare för en makalös klass med närmare tusen högskolestuderande som läser 7,5 högskolepoäng i ämnet Fotografi – Visuell kommunikation under hösten. Det, tillsammans med mina vanliga uppdrag, tar en hel del tid. 

Jag har ju gnällt lite över att det pratas för lite bild. Men det gäller faktiskt inte i min klass. Fast vi bara kommit till lektion 3 finns redan en bra bit över tusen inlägg i klassens diskussionsforum, och de allra flesta handlar om bilder. 

Min medlärare och projektledare Mattias Karlsson på Moderskeppet har lagt upp de första tio minutrarna av kursen här (jag blev glad av signaturen Tobbes kommentar), samt ett av de mer reportageliknande inslagen här. 

Less is less – nu med vetenskapligt stöd?

Jag skrev tidigare om att uttrycket Less is more visserligen låter bra, men sällan är sant. Och då tänkte jag på att enkla bilder ofta är bra blickfång och kommunicerar snabbt, men också dör fort. Undantag finns, naturligtvis. 

Jag menar att Less is less, och det är därför det ibland är så bra. Ibland behövs lite mindre. Jag kan hålla med om att less is better i vissa sammanhang, men långtifrån alla. 

Hursomhelst så hittar jag i Dagens Nyheter en intervju med filosofen David Brax som ger mig vatten till kvarndriften. Han har just skrivit en doktorsavhandling om hedonism – idén att sökandet efter njutning är grunden för all mänsklig ansträngning. 

David Brax hävdar att njutning också är grunden för våra värderingar, till exempel vilken sorts fotografi vi uppskattar. Vi gillar det bäst som vi njuter av mest. 

Men, påpekar Brax i DN-artikeln, för att en njutning ska bli varaktig krävs många gånger komplexitet. Jag saxar: 

"Det vill säga att det finns någon form av motstånd inbyggt i det vi sysslar med – och när vi övervinner dessa blir känslan av njutning extra stark." 

Påföljande exempel är hämtade från dataspelsvärlden (det måste hela tiden vara svårt, men inte för svårt), men ur mitt perspektiv går tanken lika bra att applicera på fotografi. Ju mer lättillgängligt, desto mer förgängligt. 

Eller som man också säger: Lätt fånget, lätt förgånget. 

God kritik är samtalet vi saknar

– Var är det fotografiska samtalet? säger min bekanting retoriskt och ställer ner ölsejdeln med en smäll på bordet. Han torkar skummet från överläppen med skjortärmen och ser stridslysten ut. 

Han har läst ett par fotobloggar och låtit sig jagas upp en smula. 

– Ingen pratar om den Fotografiska Bilden idag, allt handlar bara om teknik och bildbehandling. Jävla pixelrunkeri. 

– Hit me, säger jag och stirrar honom stint i ögonen. Sätt igång och prata. Låt oss ha ett Fotografiskt Samtal här och nu. 

Och så sitter vi tysta en stund och stirrar på varandra innan vi övergår till ämnet hur man bäst målar om en fönsterbåge. 

Många talar om "det fotografiska samtalet", men få deltar i det. Ja, det vill säga om man inte räknar in prat om kameror, bildbehandling, problemlösning, prissättning, bildstölder och skandaler kring påstådda bildmanipulationer. I synnerhet det sistnämnda är ett tacksamt samtalsämne i vilket sällskap som helst. Befann sig Robert Capa verkligen vid fronten som han påstod när han tog den världsberömda Death of a Loyalist Soldier. Eller var han i själva verket flera mil därifrån? 

Men om bildupplevelser talar vi inte. Vi kan ägna timmar åt att jämföra Henning Mankell med Stieg Larsson, eller lägga ut texten om varför en sann whiskeyälskare föredrar Lagavulin framför Laphroaig. Men när det gäller stillbilder blir vi tysta. Möjligen ett "gillar" eller "gillar inte". Vår vanligaste form för att uttrycka åsikter och synpunkter kring bilder är den som uppstår i bildcommunities som Fotosidan och Flickr. Men det är inte kritik. Det är kortfattade kommentarer som i grunden baserar på ett system för ömsesidig uppmuntran. Om du tycker om min bild så tycker jag om din. Sympatiskt och oförargligt, men inte nödvändigtvis utvecklande. 

Hur har vi hamnat här? Vi är ju bevisligen rätt många som är intresserade av fotografi. Många efterlyser något mer. Har du någon gång läst ens en antydan till djupare analys av exempelvis Mattias Klums eller Elisabeth Olsson-Wallins mest välkända bilder? Nej, trodde väl inte det. 

Jag tror att det finns många skäl till varför vi är så försiktiga med att prata om det som trots allt borde ligga oss fotografer, proffs och amatörer, väldigt nära. 

• Det tar emot att kritisera enskilda fotografer. Publiken för utställningsfotografi är så liten och den ekonomiska vinsten så obetydlig att de flesta på ett rent medmänskligt plan bara vill uppmuntra och vara hjälpsamma. Dessutom är fotovärlden så liten. De som intresserar sig för fotografi lär snabbt känna varandra både i verkliga livet och genom bloggar. Kompisband uppstår och med dem en ovilja att ta ställning.

• Det finns ingen professionell kritik att ta avstamp mot. Det är lättare att prata konstruktivt om upplevelsen av en bok, film eller teaterföreställning när man har någon annans synpunkter att spegla sig mot, som recensioner i tidningar, radio och teve. På fotoområdet är genomtänkt och välformulerad professionell kritik extremt sällsynt. 

• Rädsla att negativ kritik ska uppfattas som avundsjuka. I dagens Sverige ska man vara positiv och uppmuntrande och pussa kind. Det tar emot att kritisera, för då öppnar man sig själv för kritik. Lättare då att hålla sig till svepande omdömen som inte förpliktar till något. 

• Vi saknar gemensamma begrepp. Eftersom det är så ont om välskriven kritik så är språket vi använder för att tala om fotografiska bilder utarmat. 

 Alla vi som tänker på fotografi en gång i veckan eller mer borde vara förmögna att gemensamt skapa en bättre plattform för att dela bildupplevelser. Det man talar om blir man också intresserad av. 

Kritik låter kanske negativt, men egentligen handlar det bara om att prata eller skriva om vad man tänker och känner inför ett verk, positivt och negativt. För att skapa kritik av god kvalitet måste man tänka, känna, analysera och slutligen värdera. 

Det är svårt, men givande. 

Vem blir först att erbjuda en workshop i bildkritik för nybörjare? 

(Texten ursprungligen publicerad som en krönika i Kamera&Bild, september 2009)

Vår kurs på TV

Nu har vår kurs i visuell kommunikation hamnat i de lokala tevenyheterna i Jönköping. Här (2 minuter). 

Multijournalist.se får guldstjärna

Jo tack, dagen börjar bra eftersom jag upptäcker att mediesajten Vassa Eggen ger Multijournalist.se en guldstjärna med följande motivering: 

"Göran Segeholm på multijournalist arbetar – som ingen annan – för att dels skapa en diskussion om fotojournalistikens framtid och dels skapa verktyg och en plattform för bra bildkritik. Skriver dessutom mängder med bra text som inte publiceras på nätet."

Bakom Vassa Eggen står medieanalytikern Olle Lidbom. 

Tjugofem böcker om dagen

Den är ful och den har en konstig titel, ändå har förlaget sålt tjugofem exemplar om dagen sedan lanseringen i november förra året. 

Jag vet att det ljusår från de riktiga bästsäljarna som Marklund och Mankell, men för mig svindlar det. Det svindlar när jag tänker att en människa i timmen, dygnet runt, köper boken, hur kan man ens göra sig en bild av det? Det svindlar ännu mer när jag inser att det faktiskt är möjligt att betrakta bokskrivandet som ett riktigt jobb, inte bara något att göra vid sidan om den "riktiga" verksamheten. 

Med Journalistförbundets mått på vad en frilans bör tjäna för att överleva så har boken så här långt gett mig royalties motsvarande tre månadslöner, vilket ungefär motsvarar tiden som det tog att skriva den.  

Fantastiskt. Hopp om livet, och hopp om att jag faktiskt kan förverkliga idén om en uppföljare framöver. 

En premiärig dag

Idag går första lektionen i högskolekursen Fotografi – Visuell kommunikation online. Allt tycks fungera som det ska, jag har precis tittat igenom alla 94 minuterna utan några missöden. Rent undervisningsmässigt tycker jag att samtalsdelarna där jag och Mattias är tillsammans i bild fungerar bättre än de rena föreläsningsavsnitten som är inlästa i ljudbås. Det blir ledigare, och därmed intressantare. 

Annars känns det väldigt premiärigt det hela. Nu hoppas jag bara att vi får med oss riktigt många av de 1100 eleverna ända till slutet. Och att vi inte drabbas av några oförutsedda problem när vi ska spela in lektion två i slutet av veckan. 

Leicainfluensan väcker min inre mythbuster

Leica M9-febern rasar, drabbar även mig. Vad annat kan jag säga efter att ha ägnat 17 minuter åt en i princip oredigerad film från en monteringshall i Tyskland och läst hundratals inlägg på diverse bloggar och forum om hur fundamentalt annorlunda det är att fotografera med en mätsökarkamera. Men efter att ha tvingat mig igenom den hundrasjuttonde förklaringen om hur annorlunda det är att titta på sin omvärld genom en glastunnel istället för på en mattskiva eller bildskärm så vaknar min inre mythbuster till liv. 

Är det verkligen sant att fotografen blir nästan osynlig, att bilderna blir mer spontana, att fotografen kommer "närmare skeendet" och att spegelreflexkameror har så lång slutarfördröjning på grund av att spegeln måste fällas upp att fotografer ibland missar ett avgörande ögonblick? Ögonblick som skulle suttit som en smäck om det bara varit en Leica inblandad istället för en Nikon? 

Jag är den förste att skriva under på att valet av kamera i allra högsta grad påverkar resultatet, men i leciafallet undrar jag om inte anspråken skenat iväg en smula. Fast det är klart, en fotograf som mår bra och är glad över det distinkt klickande ljudet från slutartidsratten blir kanske också en bättre fotograf, på samma sätt som en säljare med en Rolex istället för en Casio blir en gladare säljare och kan möta sina kunder med större entusiasm. 

Jag menar, man ska aldrig underskatta placeboeffekten.