Multijournalist.se

Dagens modeord: Fauxtography

Det engelska ordet "faux" betyder "falsk" och uttalas ungefär likadant som "pho". Det nybildade ordet "fauxtography" beskriver ett fotografi som är skapat för att missleda betraktaren, antingen genom manipulation i efterhand, vid själva fotograferingen eller genom en felaktig beskrivning. 

Ordet "fauxtographer" har dubbla betydelser. Det används både för att beskriva en oärlig bildjournalist och en pretentiös amatörfotograf som inte känner sina egna begränsningar. 

Ett "fauxtograph" är ett fotografi vars kvalitet avgörs av hur många läsare som blir lurade att dra felaktiga slutsatser om det ena eller andra. 

Ett exempel på ett åtminstone till en början framgångsrikt fauxtographi är "den kidnappade soldaten" från 2005. 

De bästa exemplen känner vi av naturliga skäl inte till. 

Spadtaget skiljer fotografagnarna från fotografvetet

Foto: Annika af Klercker

Många gånger har jag tänkt att Årets bild borde ha en förstaspadtagsklass. Det är där, när en institutionschef och en kommunstyrelseordförande gemensamt greppar den evolutionärt och ergonomiskt utmanade två- eller tre- eller femgreppsspaden som saker och ting verkligen ställs på sin spets. 

Ge upp. Eller bita ihop och försöka. 

I morse hittade jag en ny etta på min Fem i topp förstaspadtagslista i Svenska Dagbladet. Med sin bild från byggstarten av Marabouparkens konsthall flyttar Annika af Klercker upp ribban åtskilliga centimeter. 

Här finns allt. 

Energi. Se hur konsthallschefen Johan Börjesson glömmer tid och rum och bara går in för att trycka ner spadjäveln i den, förmodar jag, stenhårda gräsmattejorden. 

Värdighet. Kommunfullmäktiges ordförande Helene-Hellmar Knutsson (s) försöker hitta det exakta minimum av ansträngning som krävs för att genomföra den symboliska riten. 

Förväntan. De två åskådarna, kvinnan och mannen i förgrunden, bär med sig någon slags förväntan in i bilden. De vill vernissagemingla och står nu bara och väntar på att den underjordiska konsthallen ska bli färdig någon gång. 

Krysskomposition - drama. Kanske är det bara jag, men mina ögon drar snabbt linjer mellan bildens två män och bildens två kvinnor. Det är nästan som om grävarna står och betraktar sig själva i en twlight zone-inspirerad twist. 

Gåtor. Gräver de verkligen på rätt ställe? Ska de schakta upp hela gräsmattan för att bygga 500 kvadratmeter underjordisk lokal precis där? Eller valde de platsen bara för att den är så engelsk deckar-snygg? Dessutom: Är det inte lite kittlande att tänka att det kanske bara är fyra personer på plats utöver fotograf Annika? Två som gräver, två som tittar. Ett evenemang som enbart är skapat för att bära ut bilden av byggstarten över världen. 

Mode. Ni kanske inte ser det på den här lilla bilden, men konsthallschefen har kombinerat sin gråa kostym med en snygg sommarhalsduk – "jag gillar kultur"-markören nummer ett just nu. 

Annika af Klercker är frilansfotograf i Stockholm och hon både bloggar och har en hemsida. 

Underbar bild Annika. Tack för lånet. 

Dagens debatt

"Ni försöker ju bara förstöra det underbara som alla vi har byggt upp." 

Beständighet är kvalitet. Eller?

Dagens Nyheter igår: Dan Jönsson skriver att kvalitet är en fråga om beständighet. 

"När jag som kritiker bedömer kvaliteten hos ett konstnärligt verk frågar jag mig alltså inte främst: Är detta kul? Känns detta aktuellt? Utan: Kommer detta att betyda något om femtio år? Om fem? Om några veckor?" 

Intressant, eftersom definitionen så öppet medger att "kvalitet" är beroende av vem och var. Ett känt namn eller en visning i ett stort sammanhang medför en större chans att ett verk ska få Jönssons kvalitetsstämpel eftersom verkets beständighet i allra högsta grad är beroende av hur väl det når ut till en stor publik. Beständighet är ju inget annat än att många minns, och då är vi återigen delvis inne på att kvalitet är kvantitet. 

Och det är väl kanske inte fel att tänka så. Alla vet ju att chansen för en fotoelev att få ett tidigt genombrott står i direkt samband med praktikplatsen. Ju större och finare tidning, desto större genomslag och desto större chans att bli ihågkommen. Och därmed också, enligt Jönsson, större chans till kvalitet. 

Jakten på kvalitetsbegreppet går vidare. 

Konsten att se nice ut, 2009

Reklamfolket bakom dagens startfält av valaffischer i morgontidningarna kan inte haft det lätt. Först hela detta egendomliga stämningsläge kring valet till Europaparlamentet – jamen snälla du kan väl gå och rösta. Schyssta rå, du behöver inte ens rösta på oss om du inte vill... Att har blivit viktigare än på vem. 

Sedan är det ju detta med bildvalet. Skönhetsretusch är på väg ut, samtidigt kan man väl inte se ut hur som helst, eller... ?

DN i morse, första delen: 

Att vara politiker 2009: Visa tänderna när du ler, stå stilla när du blir fotograferad och luta en aning på huvudet. Ett par grader mer om du är kvinna än om du är man. Lägg märke till vilket intressant spegelpar Sahlin / Schyman bildar.

Sidan 3 Fredrik Reinfeldt: Ljust grå, entonig bakgrund. Kliniskt. Slipslöst men ändå propert. Hög kontrast, kavajen helt igensotad. En halv dags skäggstubb. Ganska hårt ljus från softbox från vänster, en hård upplättningsblixt snett bakifrån från höger, blir inte riktigt klok på vad den ska tillföra. Spänning? Dramatik? Hur som helst lyfter den fram strukturen i skinnet och ger Reinfeldt en lite ärrad look, kanske det är anledningen. Mindre babyface, mer Eastwood. Ändå kommer inte bilden ifrån sin tydliga eftersmak av passfoto som inte bara beror på den kliniska miljön, utan också på Reinfeldts "jag har ingenting att göra medan jag blir fotograferad"-look. Han tittar inte på läsaren, läsaren tittar på honom. Skönhetsretuschfaktorn är ganska låg, ska vi säga en trea på en tiogradig skala? 

Sidan 5: Mona Sahlin: Även Socialdemokraterna satsar på jämngrått, men en betydligt mörkare nyans som ger mer av fredagsmyskänsla och låter det röda i logga och färgplatta stå ut bättre. Sahlin låter sig inte bli betraktad på samma sätt som Reinfeldt, utan knyter mer an med en varmare blick. Hennes huvud lutar också ett par grader mer. Ljuset är mjukare än hos Reinfeldt, men inte helt karaktärslöst. Här är fler ljuskällor i spel, av ögonreflexerna att döma eventuellt även fönsterljus. Man ser fotografens silhuett. Även här hög kontrast. Total svärta i klänningen (tröjan?). Mona är galet mycket retuscherad, som partitraditionen bjuder. Sju av tio på skönhetsretuschskalan. Bilden har en eftersmak av stillsam intimitet, inte nödvändigtvis äkta.

Sidan 7: Gudrun Schyman: En svidande uppgörelse med skönhetsretuschen signerad Elisabeth Ohlson Wallin (den enda av fotograferna som omnämns vid namn). Bilden ångar av budskapet "jag är fin som jag är", extra understruket av att skärpan inte traditionsenligt ligger på ögonen, utan på den ganska rynkiga halsen. Trots att bakgrunden även här är enfärgat grå i en ljus, ljus nyans infinner sig ingen studiokänsla alls. Ljuset är knallhårt och kommer nästan rakt från kameran, kan mycket väl vara en inbyggd blixt. Schyman känns minst tillgjord av de tre troligen främst för att snapshotfaktorn är så hög, men också för att skönhetsretuschindex pekar på noll. Frånvaron av retusch gör säkert att många fotografiskt skolade läsare hajar till inför Schymans solbrända look. Gudrun är den enda av partiledarna som visar händerna, eller i alla fall delar av dem. Eftersmaken är spontan och naturlig, glad och orädd. Underground och underdog. 

Så vem vinner imageracet? Den enda bild jag personligen tror på är den av Schyman. Jag tycker att oretuscherad = orädd faktiskt fungerar. Samtidigt är det kanske lite för slarvigt utfört. Som att komma oförberedd till en föreläsning, charmigt men också nonchalant. Mona Sahlins bild är den som kanske får flest omedelbara spontana reaktioner, men den håller inte för andra titten. Man ska vara bra S-frälst för att inte uppfatta bilden som förljugen och omodern. Reinfeldt håller hårt på den ödmjuka stilen, han har den minsta bilden, och är inte tillgjord. Men jag tror att bilden skulle vunnit på att följa det konservativa konceptet fullt ut och skippat det egendomliga ljuset från höger (i bild). 

I och med det här inlägget bryter jag mot min princip att inte publicera andras bilder utan tillstånd. Jag hoppas att slippa att få "bildombudsmannen" på mig, även om jag inser att det faktiskt skulle kunna hända. Anledningen är att jag tycker att i en demokrati är det viktigt att kunna citera bilder, inte bara text. Mer om detta här. 

Vad fotografi är

Snubblade över den här spellistan med fyra kort-korta intervjuklipp på Youtube, samtliga signerade Anna Hylander. 

I film ett ser du bland annat Nadja Ekman, som tillsammans med fotografkollegan Ewa Stackelberg blev utsedd till årets kvinnliga uppfinnare för sin metod att göra bilder i glas. Konstnären Alvaro Campo är också med i filmen. 

I andra filmen berättar Helene Schmitz, senast aktuell med linnéboken A Passion for Systems om fotografiet som en dödsmask. 

Tredje filmen: Julia Perione och Pernilla Zetterman. 

Film nummer fyra är en mikrointervju med Johan Willner, som förra året visade iscensatta minnesbilder. 

Varför man vill veta mer om vissa, men inte andra

Det här kortfattade men rikt illustrerade blogginlägget hos Micke Berg får mig att tänka. Visst har han rätt: Varje ansikte, varje människa, har en historia att berätta. Men hur kommer det sig att jag bara blir intresserad av att höra ett fåtal av dem? 

Då slår det mig att medvetet placerade markörer, som jag skrev om för ett par dagar sedan, kanske är det som snabbast lägger en blöt filt över mitt intresse. Ju mer angelägen någon är att visa vem hon är, desto mindre vill jag veta. 

I regel alltså, med den sedvanliga kvoten undantag. 

Apropå vem man är och inte är: I senaste numret av Filter finns en intervju med Johann Neumann, mer känd som iprenmannen, som inte lämnar mig. Välskrivet av Erik Almqvist. 

Det svåraste är att hitta sin signatur

Magnus Fröderberg på Kamera & Bild intervjuar Martin Parr inför utställningen Luxury på webbteve här. När Magnus frågar om det inte var svårt att få tillträde till miljöer med rika människor blir jag först förvånad när Parr säger att det tvärtom varit lätt. Han har besökt öppna evenemang som konstutställningar, hästkapplöpningar och modevisningar. 

– Det är inte lätt att fotografera rika människor, säger Parr. De gömmer sig ofta, de vill vara diskreta och inte göra väsen av sig. Men när de besöker den här sortens tillställningar vill de visa upp sig. 

Så enkelt, så självklart. 

Jag noterar också att när Magnus ställer en fråga om utveckling svarar Parr genom att prata om sin fotografiska signatur. Sedan jag skrev en krönika i ämnet för Kamera & Bilds marsnummer har jag blivit allt mer intresserad av ämnet. 

Så här säger Parr: "När du väl hittat någon slags egen signatur – vilket är det svåraste att uppnå inom fotografin – så utvecklar du den, driver den framåt. Och det är intressant."  

Slutligen, Parr om svensk nutidsfotografi: "Not cutting edge, but pretty important within Europe". 

Och för dig som inte riktigt kan placera namnet Martin Parr så finns den här sidan på wikipedia. Bland svenska fotografer är den som är mest lik Martin Parr utan någon som helst tvekan Lars Tunbjörk.  

Jag är en gerillakrigsveteran

Jag hade glömt det ständiga gerillakrigandet som med nödvändighet tycks följa varje form av informatörsjobb. Utan att gå in på några detaljer – i veckan har jag genom några olika omständigheter blivit påmind om hur det är. 

Någon – informatören – ska försöka få ut ett budskap, göra något begripligt, se till att en specifik information når fram. Någon annan – vanligtvis en administrativ chef av något slag med ingen eller liten insikt i kommunikativa frågor – tar det som sin uppgift att TYGLA denna informatör. Det kan ju inte bli hur tokigt som helst. 

Där uppstår kriget. Av de åtta-tio mer långvariga uppdragsgivare jag haft när jag arbetat med information (i motsats till journalistik) är det bara i två fall det inte uppstått ständiga stridigheter. Det är på sätt och vis mitt fel. Man kan ju faktiskt blotta strupen för att undvika bråk, men det sker tyvärr till priset av att informationsarbetet blir lidande. Det blir sämre. Mottagaren förstår inte lika bra. Budskapet blir grumligt. 

Den stridande administrative chefen vill att all kommunikation ska vara gjord så att den stämmer överens med hans (eller hennes) personlighet. Som om han gjort den själv, fast snyggare, bättre och snitsigare. Han upplever det som ett hot att någon annan ska tala med sin röst, med sitt anslag. Problemet är att chefens kommunikativa förmåga är dålig. Någonstans lyckas han bortse från åhörarnas tomma blickar varje gång han blåser upp sina siffer- och floskeltyngda powerpointbilder vid morgonfikat. Och han missar kanske att det inte är valet av typsnitt som är problemet, utan ett grundläggande systemfel. 

Den stridande informatören har någonstans bestämt sig för att inte ge upp. Bestämt sig för att trots svårigheterna är viktigt för organisationen / myndigheten / företaget att nå fram med en så ren och klar signal som möjligt, trots svårigheterna. 

Och så blir man en gerillakrigare. Expert på att gillra fällor som går ut på att motståndaren själv ska "råka upptäcka" rätt beslut. Man paketerar kommunikationskunskap så aptitligt man kan, bakar in den beska medicinen i sockerkaka. Man blir den där droppen som till slut... ja ni vet. 

Allt det där hade jag glömt under de elva år som gått sedan mitt senaste informatörsjobb. Men nu minns jag. 

Jag är en gammal gerillakrigsveteran, och när jag på avstånd hör ljudet av strid känner jag hur jag gör mig beredd. 

Vilse i markörpannkakan

Ville bara göra dig uppmärksam på att ordet markör ökar starkt. En Rolex är inte längre en statussymbol, utan en livsstilsmarkör. En Pirate Bay-flagga på balkongen är en åsiktsmarkör och ett par regnbågsfärgade conversedojor en sexualitetsmarkör. 

Det betyder kanske inte så mycket i praktiken, men det är förstås ett tecken på att vi som kollektiv tänker väldigt mycket på det där gamla vanliga att du visar vem du är genom dina små vardagliga val (och hur tjock din plånbok är). Som i "visa mig din ________ (matkasse, skjorta, kameraväska, soffa, kolesterolhalt) och jag ska säga vem du är". 

Det coolaste vore förstås att förhålla sig helt cool till detta, men jag gör inte det. Jag irriterar mig på att jag tänker att folk tänker att den där medelålders jeanssnubben är en sån där medienollåtta när jag svarar i min vita iphone på tåget till Knallebro. Alltså, jag har ju ingen aning vad dom tänker, men jag blir självmedveten på ett väldigt irriterande sätt. 

Helst skulle jag vilja ha en iphone som ser ut som en Nokia 3340 (jag bara chansade på siffrorna här, men håll med om att det låter billigt). 

Och därmed vill jag byta ut min mediestockholmsmarkör mot en jagbryrmiginteommarkörer-markör. 

Hur man än vänder sig så har man rumpan bak. 

Det är inte rätt bara för att det låter bra

Ingenstans är sanningen "less is more" djupare rotad än i fotovärlden. Vilket är beklagligt, eftersom den inte är sann. Den är sann ibland, vid enstaka tillfällen, men inte generellt. 

Men vi som fotograferar tänker ofta att om jag bara får bort ett mjölkpaket till så blir bildupplevelsen mycket bättre. Och så står vi där med våra fjärilar mot svart bakgrund medan publiken gäspar käkarna ur led. Nästa fjärilsbild jag ser hoppas jag ska handla om ett exemplar som flugit vilse i ett kök med många tids- och livsstilsmarkörer. 

Annat: Var hos fotoklubben Stockholmsbild och föreläste igår. Sympatiskt, öppet, prestigelöst. Lycka till med stockholmsdokumentationen.

Bilden bakom bilden (och något om videokvalitet)

Jag har aldrig varit medlem i någon fotoklubb, och kanske är det därför min impuls att leta fram "bilden bakom bilden" inte trubbats av med åren. 

Så när jag får se att Mattias Karlsson har en bild av mig där jag filmar honom, så börjar jag reflexmässigt och kanske en aning febrigt leta fram den filmruta där hans kamera säger klick. 

Det är inte bilden ovan. Den är oskarp och ligger ett par sekunder bort. För det är ju så med video, att filmen ser bäst ut när slutartiden matchar antalet frames per second. Därför är i stort sett allt jag filmar exponerat på 1/25 sekund. Och därför är nästan alla rutor lite lätt oskarpa när man tittar på dem enskilt och under en längre stund än sagda tjugofemtedels sekund. I gengäld är de mjuka och följsamma när de hoppar strömhopp framför ögat. 

Den gamla multimediala våta drömmen om att skicka ut journalister med videokameror och ta stillbilder till tidningen från det filmade materialet förutsätter en optimering av antingen det ena eller det andra. Men visst, teknisk kvalitet var aldrig en faktor i den ekvationen. 

Bortsett från det är det ruskigt vad bra videokvaliteten blivit med åren. Klicka på bilden så får du se den helt obearbetad (förutom konvertering till sRGB) i full HD-upplösning, full bländaröppning och 1/25 sekund. Vi kör 720p (1280x720 pixlar) för kursen.